Vad håller
aKF på med? Det undrar en del efter helgens kyrkodagar. Kyrkliga Betraktelser undrar också. I den situation som Svenska kyrkan befinner sig i nu och den trängda situation som övht svensk kristenhet befinner sig i är det viktigt att hålla samman; därför kan kritik av den egna rörelsen och andra Kristtrogna rörelser vara mindre lyckat och kanske rent av dåraktigt. Men viss självkritik och principfasthet måste till även när det yttre hotet är akut!
I helgen meddelades att aKF nästa år inte kommer att hålla några kyrkodagar i Uppsala. En stor manifestation för katolsk tro i Svenska kyrkan kommer alltså inte längre att förekomma i rikshelgedomen i fortsättningen. Det tycker undertecknad vore katastrofalt. Den katolska rörelsen kommer att isoleras till spridda församlingar och halvslutna möten i perifera geografiska områden. SSB:s Vadstenadagar finns förvisso kvar. Det brödraskapets och andra brödraskaps konvent, kapiteldagar och samlingar kommer förvisso att fortsätta; och det är bra, men det är inte tillräckligt! En stor samling av den katolska rörelsen måste även till i maktens närhet; i ärkebiskopssätet Uppsala. Annars tycks vi givit upp...
Och ge upp är tydligen inte någon främmande tanke för gubbarna som tog sin teol. kand. på 60- och 70-talen. Generationen som tågade med FNL-flagg och röda fanor, de som ville göra revolution men ändå ville vara "ortodoxa"; hålla sig till rätt lära. De som trodde sig kunna kombinera marxism och klassisk kristen tro. De, klagar och är förbittrade. De, har dock aldrig bett om ursäkt för att de faktiskt bidragit till den samhälleliga situation vi nu befinner oss i. Men klaga kan de!
Vid ett föredrag om arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse 50 år, inleder F. Dag Sandahl - som denna blogg annars högaktar - med att säga att vi är förlorare. Vi inte bara är förlorare, vi måste också förstå det själva! Det har F. Dag sagt förr. Men oavsett är det inställningen värd att förkastas! Bitterhet tjänar inte, och kommer aldrig att tjäna den högkyrkliga kampen. Bitterheten och uppgivenheten blir vårt fall. Om F. Dags generation vill ge upp, får de väl göra det då. Men vi är många unga som vuxit upp i denna kyrkas totala förfall men ändå har hopp. Vi finns kvar och vi tänker inte ge upp! Hoppas vid Kristus själv att inte denna bitterhet sipprar ner till oss unga katoliker i Svenska kyrkan! Må F. Dag ha fel!
Oasrörelsen - som jag av någon anledning förväntas applådera - har tydligen också sträckt ut en hand och förklarat: "Bara tillsammans kan vi besegra den kyrkopolitiska ockupationsmakten". Kyrkliga Betraktelser är den första att hålla med, men metoden är värd att förkastas. Oas är i mycket en positiv företeelse. Mycket gott kommer därur, en Kristustrohet som många unga som gamla känner sig hemma i. Oasrörelsens inflytande i församlingarna har fört med sig mycket gott. Men allt är inte frid och fröjd bara därför... Det finns något osunt och radikalprotestantiskt i den s.k. "karismatiska förnyelsen". En snedvriden sakramentssyn* där lära och liturgi inte tycks gå ihop; fokus på "lovsång" istället för tillbedjan av den närvarande Kristus. Den kalvinistiska nattvardssynen kan inte bara utläsas ur de sånger (ofta av baptistiskt ursprung) som sjungs, den återfinnes också i slarviga uttalandet som "kom och tag emot bröd och vin". Detta då utöver den fokus som flyttas från sakramentet till extatisk sång... Slarvigt är det också att utdela sakramenten till medlemmar i kalvinistiska samfund; Oas brukar öppet "nattvardsbord" och är som bekant en "ekumenisk rörelse".
"Vafalls, är Kyrkliga Betraktelser emot ekumenik"?, kanske nu någon ärad läsare undrar. Svaret är naturligvis nej. Men undertecknad tar avstånd från ogenomtänkt ideologisk "ekumenism", där den organisatoriska enheten blir målet på bekostnad av den katolska tron. Lära och enhet måste gå hand i hand, annars är enheten falsk. Och falskheten avslöjas också i ord som dem som Oas-rörelsens ordförande Leif Nordlander uttalar i dagens papperupplaga av tidningen
Dagen:
"Jag tror att aKF haft sin storhetstid. Men jag tror också att den karismatiska rörelsen behöver högkyrkligheten för att bevaras i rätt tro, och att högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andens gåvor är verksamma."
Jasså? Hmm... storhetstiden är förbi. Möjligen som organisation ja, men hur framtiden ter sig ligger mycket i den katolska rörelsens egna händer. Att karismatismen lockar folk är förövrigt ingen granti för rätt lära. Smickrande är dock att Nordlander ser högkyrkligheten som en väcktare av rätt tro, man tackar och bockar. Men så kommer det: "högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andes gåvor är verksamma"! Det säger du, Leffe. Kyrkohistoriens varningsklockor klingar, talet om "död tro" har vi hört förr. Är Anden verkligen bara verksam i karismatismen? Kanske är grunden till en sådan övertygelse om högkyrklighetens andliga död att finna i våra egna företrädare, sådana som har givit upp och slutat att hoppas.
Nordlanders uttalande är oavsett vad konsekvent: "Jag tillhör den karismatiska rörelsen och jag tror att vi har rätt", en sådan inställning borde också finnas hos oss. "Högkyrkligheten har rätt", inte (bara) de andra. Låt inte oreflekterad ekumenism och bitterhet bli vårt fall. Lite mer Geist tack.
* Det skall erkännas att sakramental tillbedjan, de sjukas smörjelse och bikt förekommer vid Oas-sammankomster, men frågan är hur väl förankrad samkramentsteologin är hos oasarna i övrigt, med tanke på det som nämns i följande stycke.
H.H. biskop Bertil Gärtner avled imorse. En stor förkämpe för den katolska tron i Svenska kyrkan. In i det sista kämpade han för Svenska kyrkans befrielse från världsliga makter. Senast igår bloggade +Bertil om kyrkovalet och uppmanade sina läsare att rösta på Frimodig kyrka.
