2009-10-22

EN SORGENS DAG FÖR SVENSKA KYRKAN

Med fastande mage, tårfyllda ögon och hållandes radbandet hårt i mina händer hörde jag idag hur Kyrkomötet fattade beslut om att "utvidga" äktenskapet till att också gälla homosexuella relationer. Idag sade politikerna i Kyrkomötet - för det är endast deras beslut - inte bara ja till bevarad "vigselrätt" och ja till vigsel av homosexuella, de sade också nej till kyrklig enhet, katolsk (allmännelig) och apostolisk tro: de sade ja till sekterism och splittring i Kristi kropp!

Detta är en sorgens dag. En skammens dag. Idag kan jag inte annat än skämmas för min egen kyrka. Jag sörjer en moder som i sin förvirring inte vill ha med sina barn att göra, en moder som är sjuk. Ja, kanske rent av döende.

Men i uppgivenheten är det värt att återge något jag skrev för några dagar sedan, som svar på frågan varför man borde stanna kvar. Skälen jag då skrev upp, lyder som följer:

---

1. PASTORALT ANSVAR. Svenska kyrkan har över 7 miljoner medlemmar. Hon är därför unik bland de svenska trossamfunden, och har en oslagbar möjlighet att göra alla svenskar till Kristi lärljungar. Alla vi bekännande kristna/katoliker i Svenska kyrkan, oavsett om vi är vigda eller ej, har ett ansvar för våra kristna trossyskon. Evangeliet måste fortsättningsvis förkunnas och sakramenten måste fortsättningsvis förvaltas och brukas till församlingarnas uppbyggelse. Jag, liksom alla andra, både i och utanför kyrkans ämbete: har ett ansvar att så sker.

2. HISTORISKT ANSVAR. Svenska kyrkan är, enligt mig och många andra, samma Kristi Kyrka vilken planterades i Sverige av S:t Ansgars och S:t Sigfrids mission, samma Kyrka i vilken S:t Erik firade mässa innan han dog för sin tro, hon är samma Kyrka i vilken S:ta Birgitta profeterade och vaktade Kyrkans frihet, m.m. Detta är ett historiskt ansvar, ett arv att förvalta. Dessutom ett arv som inte ens Stockholms katolska stift visar något intresse av att vårda.

Svenska kyrkan må vara galen och sjuk. Men hon är vår moder, och en sjuk moder lämnar man inte; man vårdar henne.

---

Som tillägg bör sägas att det nu är dags att agera. Alla kristtrogna grupper inom Svenska kyrkan måste göra gemensam sak. I detta läge är det dags att från alla håll samlas i en gemensam kamp: nu måste vi förenas för att markera vår - och den apostoliska trons - hemortsrätt i Svenska kyrkan! Något måste bildas inom ramen för denna kyrkoprovins!

INOMKYRKLIGA REAKTIONER PÅ DAGENS BESLUT:

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse publicerar följande uttalande:

Ett kristet äktenskap, sådant det alltid uppfattats och såsom i stort sett all kristna kyrkor uppfattar saken, förutsätter en man och en kvinna. Det manliga och det kvinnliga kan inte ersättas utan att föreningen blir något annat än ett äktenskap. Detta är ett grundfaktum, ett sakförhållande som står över vad man kan rösta om. Kyrkomötets beslut går i en helt annan riktning, och bekräftar den neutrala lagstiftning Sveriges riksdag antagit. Riksdagens beslut avsöndrade statens äktenskapsuppfattning från den kristna. Svenska kyrkan har nu följt efter. Det fattade beslutet innebär inte, såsom ärkebiskopen påstår, en vidgning av definitionen av vad som är ett äktenskap, utan hela äktenskapsuppfattningen har ändrats, och, liksom statens, blivit sekulär.

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse uttalar därför som sin uppfattning, att det äktenskap Svenska kyrkan framdeles sammanviger till, och som vilar på den nu antagna, förändrade teologin, inte är ett kristet äktenskap, utan något annat. Ett kristet äktenskap förutsätter en man och en kvinna som av fritt val lovar varandra livslång trohet. Denna traditionella uppfattning, som bygger på komplementariteten mellan manligt och kvinnligt, ställs i skarp motsats till den ”persongemenskap” som enligt den nya teologin anses vara det konstitutiva elementet. Det kan inte längre anses vara en principiell skillnad mellan att ingå ett borgerligt äktenskap och det som Svenska kyrkan sammanviger till.

Konsekvensen av kyrkomötets beslut är alltså att den tusenåriga institution som det kristna äktenskapet utgör, inte längre förvaltas av Svenska kyrkan.

För kristna män och kvinnor, tillhöriga Svenska kyrkan, borde därför framgent det mest konsekventa vara, att välja att gifta sig borgerligt. Den därpå följande välsignelseakten, som därför inte behöver uttrycka den nu antagna falska läran, kan då komma att utformas så att den traditionella kristna uppfattningen om vad ett äktenskap är bli tydlig.

Frågan är om aKF:s präster kommer att ta konsekvensen av det som står i det näst sista stycket. Skall man som högkyrklig präst vägra utföra vigslar övht?

EKUMENISKA REAKTIONER:


Stockholms katolska stifts och de ortodoxa kyrkorna i Sveriges gemensamma uttalande:
Kyrkliga Betraktelser hade hoppats på en skarpare ton och Svenska kyrkan hade "mått bra av" att känna att detta beslut får ekumeniska konsekvenser.

REAKTIONER I KRISTEN MEDIA/BLOGGOSFÄR:

Dantes nyheter (Kardinal Dantesällskapet): "Denna sorgliga dag borde vi, svenska katoliker, skänka en tanke åt - och säga en bön för - alla de fina, hederliga bekännelsetrogna svenskkyrkliga som gradvis trängts ut ur sitt eget samfund. Anpassning till världen medför alltid ideologisk likriktning utifrån världens krav, med åtföljande förtryck av de egna. I dag står de bekännelsetrogna utan hem efter en stegvis men förhållandevis snabb alienering. Gammalkyrkliga, högkyrkliga, gammaltroende, bibeltrogna lågkyrkliga..."

Dagens ledarblogg: "Politiken har kört över teologin - kunde ens Gustav Vasa drömma om att styra över kyrkans lära och praxis i den utsträckning som svenska politiker gör på 2 000-talet?"

NY! Elisabeth Sandlund på Dagens ledarsida: "Kyrkomötets beslut blir början på en svår tid i Svenska kyrkan", skriver hon, men också: "Är allt då eländigt? Nej, kyrkomötets beslut öppnar också möjligheter för alla dem inom Svenska kyrkan som tror att Bibeln är Guds ord även i vår tid genom att nya band knyts inom den egna kyrkan och över samfundsgränserna. Ur kaoset kan något helt nytt och livskraftigt födas. Gud ger inte upp hoppet om Sverige."

Uppdatering följer fortlöpande...

2009-10-21

UPPMANING TILL BÖN OCH FASTA INFÖR BESLUTET I ÄKTENSKAPSFRÅGAN!

Bloggskribenten fick just ett SMS med en uppmaning att be och fasta inför morgondagens beslut i Kyrkomötet i äktenskapsfrågan. Idag kommer frågan att debatteras, vilket är en stor anledning till bön till Herren om förbarmande, och att Han upplyser ledamöterna till att fatta beslut som inte strider mot Hans vilja. Bönens kraft är mäktig, glöm inte det!

Tanken är att vi fr.o.m. kl 18 fastar med intentionen att "Kyrkomötet omvänder sig i enlighet med den tro som anförtrots de heliga. Låt oss tillsammans frambära denna fasta som ett offer till vår Gud!"

Jesus, nåd. Maria bed.

2009-10-20

VATIKANEN BEREDER PLATS FÖR ANGLOKATOLIKERNA!

091022: OBSERVERA UPPDATERINGARNA I DETTA INLÄGG (se nedan!)

I dessa dagar av kyrklig förfall på svensk mark - under inväntan av Kyrkomötets kommande beslut om en förändring och nedmontering av Svenska kyrkans äktenskapslära - sker en intressant utveckling i relationen mellan den anglikanska världen och Romersk-katolska kyrkan.

Vad handlar då detta om? Idag publicerades på Vatikanens hemsida vad kanske anglokatolikerna i Church of England väntat på länge. Det är Trosskongregationen som deklararar att "den helige fadern har skapat en kanonisk struktur som förbereder för sådan kollektiv [=corporate] återförening genom att etablera personalordinariater [=Personal Ordinariates], som kommer att tillåta tidigare anglikaner att ingå full gemenskap med den Katolska Kyrkan och samtidigt behålla element av karaktäristiskt anglikanskt spirituellt och liturgiskt arv. Under villkor av den apostoliska konstitutionen, kommer pastoral insyn [=pastoral oversight] och vägledning erbjudas grupper av tidigare anglikaner genom ett personalordinariat, vars ordinarie kommer att utses bland tidigare anglikanska präster".

Vad Vatikanen här tänker införa är således någon form av "flying bishops", i likhet med dem som existerat inom Church of England sedan beslutet om prästvigning av kvinnor, 1992. Alltså kommer någon form av icketerritoriellt/-territoriella stift att upprättas för anglokatolikerna inom Romersk-katolska kyrkoprovinsen i England. I uttalandet kan man vidare läsa att tidigare anglikanska präster - gifta som ogifta - kommer att omvigas för tjänst i dessa icketerritoriella stift: ordinariater vars "ordinarie" (eng. "Ordinary"), kommer att vara antingen en gift anglikansk präst eller en ogift biskop. Jag citerar vidare:

"Kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen, som förberett denna "provision" sade: 'Vi har försökt att möta de frågor om full kommunion som vi mottagit, från anglikaner från olika delar av världen de senaste åren, på ett uniformt och rättivist sätt. Med detta förslag vill Kyrkan besvara dessa anglikanska gruppers legitima strävanden till full och synlig enhet med biskopen av Rom, St. Petrii efterträdare'".

"De anglikaner som har kontaktat den Heliga Stolen har tydliggjort sin vilja till full, synlig enhet i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Samtigt har det förklarat vikten av att deras anglikanska fromhets- och gudtjänsttraditioner på deras resa vidare i tron", sade kardinal Levada.

Enligt kardinal Levada är det vidare "viktigt för den helige fadern, påve Benedikt XVI, att anglikanska präster och troende vilka söker enhet med den Katolska Kyrkan finner möjligheten att bevara sådana anglikanska traditioner, inom ramen för denna kanoniska struktur, som är dem kära och överensstämmande med den katolska tron. Så länge dessa traditioner på ett särskilt sätt uttrycker den gemensamma tron, är de en gåva att dela med den vidare Kyrkan. Kyrkans enhet kräver inte uniformitet som ignorerar kulturell mångfald, såsom kristenhetens historia visar [...] Vår enhet är således styrkt av sådan legitim mångfald, och därför glädjer det oss att dessa män och kvinnor medtager sina speciella bidrag till vårt gemensamma trosliv".

Längst ned i Troskongregationens uttalande - efter en genomgång av bakgrunden till dagens beslut - skriver man: "I ljuset av denna utveckling, kan personalordinariaterna som etableras av den Apostoliska Konstitutionen betraktas som ytterligare ett steg i förverkligandet av strävandet mot full, synlig enhet i Kristi Kyrka, ett av den ekumeniska rörelsens principiella mål".

Kyrkliga Betraktelser gläds åt nyheten, även om vissa orosmoln alltid vill störa friden, och lär återkomma i ämnet i framtida inlägg!

Vidare läsning:

Dantes Nyheter (Kardinal Dantesällskapet)
Forward in Faiths rapportering och särskilt Forward in Faith reacts to Statement from Rome
Ärkebiskoparna Rowan Williams (CofE) och Vincent Nicols (rom-kat) gemensamma uttalande
St John the Baptist, Seven Oaks: "What the General Synod of the Church of England would not see, the Holy Father understood"
Articles of Faith: The Times Ruth Gledhill bloggar i ämnet.
Och så Dagen...
Saintclementsblog: Förre anglikanske kyrkoherden i Stockholm, Rev'd Canon Fr Gordon Reid, problematiserar i euforin...
Katolsk Observatör skriver om nyheten

Film från presskonferensen med ärkebiskoparna av Westminster och Canterbury:









UPPDATERING! Intresseant inslag från Romereports.com:



2009-10-19

LITE TYSK HÖGKYRKLIGHET: KLOSTER WERNINGSHAUSEN

Den tyska högkyrkligheten inom den Evangeliska kyrkan är rätt okänd i Sverige. Ändå finns ett antal högkyrkliga grupper och brödraskap i Tyskland; varav några har kontakter med svensk högkyrklighet, t.ex. SSB. Bland länkarna till höger finns några av dessa brödraskap uppradade och de är värda ett besök om läsarens tyskakunskaper tillåter.

Den tyska Evangeliska kyrkan har ett mindre antal kloster, ett av dem är det ekumeniska benediktinerklostret i Werningshausen, vilket vi kan få viss inblick i via filmerna nedan:




2009-10-14

SÅ EN NÅGOT FÖRSENAD VALANALYS

Kyrkliga Betraktelser fick nyligen frågan:

Men trodde Du verkligen att ett kyrkoval skulle kunna rensa bort det politiska förfallet i Svenska kyrkan som råder? Det finns inte längre något hopp för folkkyrkan.

En inte helt omotiverad fråga, kan tyckas. Naturligtvis trodde inte skribenten att kyrkovalet skulle rensa bort politiken ur kyrkan. Men väl hoppades jag och hoppet är ju som bekant det sista som lämnar oss. Att Frimodig kyrka och de övriga ickepolitiska grupperingarna skulle locka "vanligt folk" - dvs sekulära ickekyrkgående svenskar - trodde jag heller inte, men väl hade det inte varit för otroligt att fler hade skippat eller glömt att rösta och således gjort valet till en angelägenhet för de kyrkligt aktiva (som bekant utgör inte de kyrkligt aktiva en särskilt stor procent av Svenska kyrkans medlemmar; en situation som säkerligen hade varit annorlunda i en kyrka som satt Herren Kristus i centrum).

Men hoppet för "folkkyrkan" då? Här finns det en del att säga: hur mycket hopp det finns är svårt att svara på, men vad som är hoppfullt är däremot enklare. Tidigare detta halvår radade Kyrkliga Betraktelser upp ett antal ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret, och enligt denna var två sådana ljusglimtar Frimodig kyrka (13 mandat) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (18 mandat). Vidare noterades att de politiska partiernas kyrkliga engagemang allt mer ifrågasätts internt inom partierna. Ser vi till valresultatet är en tydlig tendens att partierna så sakteliga tappar mark i förmån för de ickepolitiska grupperingarna. Här bör Kristdemokrater i Svenska kyrkan räknas till en grupp som faktiskt arbetar för ett avskaffande av kyrkopolitiken. De gör således ett gott jobb; trots sin partianstrukna beteckning!

Denna utveckling går dock med snigelfart sett till kyrkovalsresultaten. Ickepolitiska grupperingar + Kristdemokraterna erhåller tillsammans blott 29% av mandaten i kyrkomötet. Hoppet kan därför knappast sättas till kyrkoval. Vad som krävs är att systemet på ett eller annat sätt faller, eller kollapsar. En sådan kollaps är ofrånkomlig, det handlar bara om när. Det har också stegivs redan börjat ske: från en församling rapporteras att alla röster var blankröster, i andra församlingar är det rent politiska engagemanget så lågt att endast ett parti kunde ställa upp. Talet om demokrati blir bara absurt; särskilt när endast 11,9% röstar. Vem kan då över huvud taget känna sig representerad?

Ser man till de enskilda församlingarna - som ju genom den tvångskongrationalistiska kyrkoordningen (vilken vi sedan år 2000 dras med i Svenska kyrkan) sägs utgöra kyrkans centrum - är det mer hoppfullt. I Göteborgs stift är detta särskilt tydligt. Där finns efter kyrkovalet ett större antal församlingar där partipolitiken är fullständigt eller till stor del utraderad. Den utvecklingen har blivit riktigt tydlig och ger anledning till mycket hopp. Som bekant anställs präster och övrig kyrklig "personal" av församlingen; i och med detta ges församlingarnas aktiva kyrkfolk och församlingens lokala fromhetstradition direkt inflytande på anställningsprocessen. Detta bådar mycket gott!

Även om det inte är helt hopplöst - men ändock känns så särskilt inför Kyrkomötets beslut i oktober om äktenskapet och vigningen av ytterligare två kvinnor till biskopar (varav den ene lever i en öppet homosexuell relation!) - finns ingen anledning att inte förargas över systemet. Ett exempel man kan irritera sig på är sossen Olle Burell som i TV-sänd utfrågning blir upprörd över vad han anser är "förrakt mot folk som engagerar sig politiskt", eller som han frågar "Varför är det fult att engagera sig politiskt?".

Den frågan är lätt att svara på: politiskt engagemang i kyrkan och ideologiskt käbbel, där kyrkan styrs av debatter mellan sossars, moderaters och centerpartisters partiböcker; det är något oerhört fult. Det är ovärdigt en kyrka! Det hör inte till ett land med demokrati att ha parlamentariska tentakler kopplade till en från staten på pappret fri kyrka! Det är oacceptabelt och pinsamt! Vidare är det vulgärdemokratiska systemet i sig ovärdigt en kyrka: en kyrka röstar inte bort trossatser och läror med enkla majoritetsbeslut. Den kristna saliggörande tron bestäms inte av "folkviljan". Slutligen: folkviljan skall underordnas Gud och inte tvärtom!

Jesus, nåd. Maria, bed.