2010-12-25

ET VERBUM CARO FACTUM EST

"Och ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning."
(Joh. 1:14)

Låt oss bedja:

Allsmäktige Gud, låt det uppgående ljuset av ditt Ord, som blivit människa, så lysa för vår tro att det blir synligt i vår handling. Genom Honom, Jesus Kristus, som med Dig Fader och den Helige Ande lever och regerar i en Gudom, från evighet till evighet. Amen.

+En God Jul önskar Kyrkliga Betraktelser alla sina läsare!+

2010-12-10

ENHETENS KYRKA BÖRJAR TA FORM

I förrgår lades under pompa och ståt och i närvaro av bl.a. biskoparna Anders Arborelius, Biörn Fjärstedt och Göran Beijer (alla i full ornat) grundstenen för Enhetens kyrka i det svenskkyrkliga benedektinerklostret i Östanbäck. Kyrkliga Betraktelser har återkommande rapporterat om det här, här och här. Kyrkan, som kommer att rymma 200 besökare, börjar sannerligen ta form, från de ritningar och spadtag vi tidigare publicerat, till dagens grundläggning. Världen idag skriver om händelsen här.

"När första spadtaget togs i juli var förhoppningen att hela bygget skulle stå klart ett år senare. Men invigningen kan komma att senareläggas då det saknas några miljoner till arbetet, som baseras på donationer.
– Någon gång under 2011 bör vi vara färdiga. Det beror på när vi får pengar, säger Fader Caesarius."
Än tycks inga bilder ha publicerats från själva ceremonin (även om undertecknad fått se ett par), men från bygget finns bilder på kyrkans hemsida, varav några publiceras nedan:




Låt oss så återupprepa vad vi tidigare skrivit: Kyrkliga Betraktelser uppmanar till bön och generösa gåvor till detta projekt. Gåvor som bidrager till bevarandet av katolsk tro och liv i Svenska kyrkan och bland Sveriges folk. Må Herren välsigna detta projekt, låta sin Helige Ande verka i hela vår kyrka och särskilt stödja Östanbäckbröderna i denna kamp för det monastiska livets oändliga rikedomar och frukter!

Mer inormation hittar du på kyrkans hemsida.

2010-12-08

ANALYS AV NOMINERINGSVALET I GÖTEBORG

Igår var det nomineringsval inför kommande biskopsval i Göteborg. 8 personer gick vidare, varav två kvinnor. Resultatet ser ut som följer:

Staffan Grenstedt 25% (284 röster)

Christina Eriksson
13,3% (
151 röster)

Per Eckerdal
13 % (
147 röster)

Lars Hjort
10,7% (
119 röster)

Kerstin Hesslefors Persson
10,1%
(113 röster)

Michael Persson
7,7% (86 röster)

Jesper Svartvik 7,65% (
85 röster)

Ingvar Humlén
5,6% (62 röster)

Den överlägsne och överraskande "vinnaren" är alltså F Staffan Grenstedt med EFS-bakgrund, i flera år verksam i Etiopien och som lärare vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Noteras bör alltså att Grenstedt fick nästan dubbelt så många röster än "tvåan" Christina Eriksson. Kandidaterna återkommer vi till nedan.

Göteborgsposten - där man hoppas på en kvinnlig biskop och gärna framhäver att en kvinna kommit tvåa - konstaterar stiftets pressekreterare Lasse Bengtsson (i ett försök att lugna pk-etablissemanget) att: "Ingen av de åtta utsedda kandidaterna har en högkyrklig profil". Puhh! *torkar svetten från pannan*, så tur va? Detta är lugnt sagt intressant. Varför konstateras just avsaknaden av "högkyrklig profil"? Vad menar Bengtsson med "högkyrklig"? Möjligen åsyftas här "konservativ" eller rättare: "kvinnoprästmotståndare".

Vad kan vi då säga om detta resultat? Finns det någon särskild kandidat att hoppas på? Betyder "avsaknaden" av "högkyrklig kandidat" dödsstöten för Göteborg som det (relativt) "konservativa stiftet"? Kommer Göteborg att få en kvinnlig biskop?

Först kan vi alltså, som vi redan gjort tidigare, konstatera att Staffan Grenstedt fick nästan dubbelt så många röster (284 st) som tvåan, Christina Eriksson (kyrkoherde i Lundby, 151 st). Trea kommer ju då förre biskopen Lars Eckerdals gråe lillebror F Per Eckerdal (styrelsedirektor för Bräcke diakoni) med 147 röster. Eckerdal var ett av de namn som nämndes ofta innan valet, och kan nog betraktas som mer "känd" än Eriksson och Grenstedt - vilken kan vara en fördel vid biskopsvalet i mars. F Lars Hjort, kyrkoherde i Partille, var också ett namn som nämndes ofta innan valet och sägs ha räknats som en favorit högre upp i stiftsnivån och han blev alltså nummer 4 med 119 röster. Sex röster färre fick Kerstin Hesslefors Persson som kom på femte plats med 113 röster. Hesslefors Persson är kyrkoherde i Lund och har bland annat fött barn och utgivit en bok i hur något sådant väldigt unikt går till, en annan bok skrev hon om utbrändhet efter att ha varit med om det - utöver att hon själv skrev mässmusiken (tema: "Ge mig en ängel") till sin egen installation i Lund, har hon också skrivit psalmer om skilsmässa: självbilden är det således inget fel på.

Dessa ovanstående kandidater är de som troligen kommer att ställa upp i valet i mars. Erfarenheten säger att de som får färre än 100 röster i ett val har en tendens att hoppa av, även om inget med säkerhet säger att så kommer att ske i detta val. Men Kyrkliga Betraktelser håller det ändå för troligt. Sedan finns ingenting som säger att alla som fått över 100 röster kommer att fortsätta till nästa val. Återstår att se alltså...

Bland övriga kandidater som fick under 5 % av rösterna kan noteras vad som bör betraktas som proteströster. Ett sådant namn är F Fredrik Sidenvall, redaktör för Kyrka och Folk, och rektor för L.M. Engströms Gymnasium samt berömd som "de gammalkyrkligas store försvarare". Sidenvall fick 4 röster. Att också förre biskopen Lars Eckerdal fick 1 röst, kan ju noteras. Proteströstande vid biskopsval på kandidater som inte alls har någon reell chans är rätt oseriöst och beklagligt, man kan hellre spara sina röster och lägga dem på kandidater som har 1) någorlunda traditionella kristna värderingar och framför allt är 2) vänligt inställda till de inomkyrkliga fromhetstraditionerna, och t.ex. vill arbeta för 3) försoning i ämbetsfrågan. I klarspråk: så länge vårt system ser ut som det gör, måste vi inse att det är bästa alternativ av flera dåliga som gäller!

Den andra och kanske mest spännande frågan gäller då om det finns någon särskild kandidat av de 8 som är att föredra ur "konservativ", eller t.o.m. katolsk synpunkt. Någon "högkyrklig" kandidat finns ju, enligt uppgift, inte. I nuläget är det svårt att veta var alla står, men utifrån vad Kyrkliga Betraktelser hittills lyckats luska ut ter det sig som om Grenstedt (nr 1), Hjort (nr 4) och Humlén (nr 8) är de kandidater som sticker ut mest och skulle bli goda biskopar för Göteborgs stift. Humléns och Hjorts arbeten i sina (tidigare) församlingar är värt en applåd. Församlingslivet i Uddevalla, där Ingvar Humlén tidigare var kyrkoherde är blomstrande, präglas av "försonad mångfald" och antalet kyrkobesökare växer. Där har man följt devisen: "med Kristus och mässan i centrum kommer folket". Det sägs också att Missalet brukas i Uddevalla kyrka. Hjort är för mig rätt okänd, men jag har hört mycket gott om honom och han lär vara en "försonare".

Staffan Grenstedt (bilden) är än mer okänd för mig, men med några sökningar på nätet ger han ett mycket positivt intryck. Enligt sitt CV på Göteborgs stifts hemsida undrar Grenstedt, med erfarenhet i den lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien, "Vad kan vi i Sverige lära oss av de växande kyrkorna i Syd? Det är en fråga som utmanar mig!". Här ett längre citat:

"Delegation, bemyndigande och tydlighet är viktiga ledord. Att vårda sin egen kristna andlighet är A och Ω. Att forma gudstjänster som alla åldrar kan uppskatta, även tonåringar, är viktigt för mig.

Att ha fått vara med och utbilda blivande präster på Johannelund har fördjupat min syn på kyrkans uppgift som ju är att fira gudstjänst, undervisa, samt utöva diakoni och mission; (själavård och ekumenik ej att förglömma). En folkkyrka med låga trösklar och Kristus tydligt i centrum har stor dynamik. Som kyrka kan vi lära mycket av rörelsen ”Mission-shaped Church” (missionsformad kyrka) i Church of England, som ju liknar Svenska kyrkan. Rörelsens ärliga utvärderingar, rejäla analyser och uppriktiga böner utmanar mig!"
Detta låter i Kyrkliga Betraktelsers öron rätt lovande. Om inte detta vore nog kan noteras att Grenstedt också framträtt i Oas-sammanhang, t.ex. vid sommarmötet i Piteå 2010. Där säger han följande: "De [de kristna i Afrika, min anm.] har en äkthet i sin tro där de fokuserar mycket på bön, bibeln och varandra. De har en annan mentalitet, något som vi i väst måste komma tillbaka till". Må vara att karl'n inte är högkyrklig, men en seriös kristen är han i alla fall. Några orosmåln dock: Är Grenstedt en ledare? Är han tillräckligt känd för att samla de 600 röster som krävs?

Någon "dödsstöt" för Giertz och Gärtners "konservativa" stift tycks inte valet ha inneburit. Snarare är det rätt hoppfullt i nuläget. Kyrkliga Betraktelser hoppas att resultatet står sig och att alla goda krafter enas vid en eller ett mindre antal kandidater (Grenstedt eller Hjort, eller Humlén om också han går vidare). Nu gäller det att kraftsamla, göra noggranna övervägningar och fatta kloka beslut, så att inte politrukgängets kandidater, Eriksson (S) och Eckerdal (C) lägger sig i täten.

Hur är det då med risken med "kvinnlig biskop"? Här vill jag åter markera att Staffan Grenstedt nästan fick dubbelt så många röster än sossarnas Christina Eriksson. Att en kvinnlig kandidat blir tvåa respektive femma (Kerstin Hesslefors Persson) är ur katolsk synpunkt naturligtvis oroande, men i det stora hela får de kvinnliga kandidaterna tillsammans 280 röster (inkl dem som fick under 5%, varav några består av namn som tycks vara sammanblandningar av Eriksson och Hesslefors Persson). Nu är det ju ännu väldigt tidigt att säga något om detta, och en kraftsamling på den "liberala" sidan kan ju innebära en förändring av läget. Ponera t.ex. att politrukerna bestämmer sig för en kandidat. Risken med en sedes vacantes i Göteborg finns, men förhoppningsvis är den inte stor...

Låt oss be om ett gott biskopsval den 15 mars 2011.

Jesus nåd. Maria bed.

2010-11-18

INLÄGG NR 100 - FRAMÅT I TRO!

Kära läsare. Detta är Kyrkliga Betraktelsers 100:e inlägg. Men vi behöver inte göra så mycket väsen av det. Därför kan vi istället lyssna till the master general för den anglo-katolska prästbrödraskapet SSC (Society of the Holy Cross), Fr David Houlding, vars inställning till den kyrkliga tillvaron bloggskribenten i mycket delar. Fr Houlding representerar de anglo-katoliker som vänligt tackat nej (tills vidare) till påvens erbjudande om ett personalordinariat och som vill stanna i Church of England och vittna om den katolska tron, för Church of England, i Church of England. En hedersvärd uppfattning, som denna blogg företräder i en svenskkyrklig kontext: forward in faith - framåt i tro!



Om den delning (eller snarare stympning) av den anglo-katolska rörelsen som intervjun med Fr Houlding avslöjar, kommer Kyrkliga Betraktelser att återkomma till vid senare inlägg - som tidigare utlovat. Håll till godo!

2010-10-27

INKLUSIVITET SOM EXKLUDERAR

Det av biskoparna Weman och Fjärstedt förklarade illegitima Kyrkomötet samlas i dagarna. Mötet tycks ha drabbats av stiltje då inga större kontroversfrågor förväntas debatteras i år; de flesta motioner kommer att röstas ned - på gott och ont. Men några motioner sticker ut. Den ena handlar om att Svenska kyrkan skall "sätta ned foten" och verka för alkoholfritt vin vid nattvardsfirandet. Den andra handlar om att glutenfria oblater bör användas istället för riktigt bröd. Allt för att kyrkan skall "inkludera" alla. Någon vill till och med få bort dopkravet för att delta i Altarets heliga sakrament (inte motionärens ordval: "inklusivister" gillar inte sådana uttryck).

S
om i alla s.k. "kyrkliga kontroversfrågor" argumenteras det att kyrkan "idag" exkluderar den ena eller andra gruppen. Vi har sett detta i debatten om ämbetet och i äktenskapsfrågan. Att kvinnor inte kan vara präster är enligt förespråkarna ett exkluderande påstående. Att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan enligt traditionell kristen sexualmoral och äktenskapslära är även det exkluderande. Förespråkarna vill se en inklusivitet under parollen "alla ska med" - ingen får känna sig utanför i något sammanhang.

Men problemet är att det är lögn. De "inklusiva" är själva exkluderande! Det har vi också sett i alla kontroversfrågor som kommit upp till ytan och omformat de folkkyrkor som "uppstod" vid reformationen. Vi som vill bevara ett apostoliskt ämbete efter vad vi tror är Herrens utformning - ett ämbete förbehållet mannen - vi är marginaliserade och helst skall vi dra dit pepparn växer. Löften om inklusivitet och åsiktpluralism har alltid svikits av dem som påstår sig vilja inkludera.

I frågan om de eukaristiska gåvornas substans menar vi med katolsk (och luthersk) tro att vi måste göra som Herren själv gjorde. Det är till drycken från vinstocken och brödet som Jesus fogade ett löfte om att; när Hans Kyrka firar denna måltid till åminnelse av Hans död och uppståndelse, ja då kan vi lita på att det verkligen är Hans sanna kropp och blod, oss till välsignelse och syndernas förlåtelse. Vi kan slå fast två saker: på Jesu tid fanns ingen alkoholfri dryck som var producerad av "vinsrankans frukt" - ej heller fanns något glutenfritt bröd. När så eukaristi firas utan riktigt vin och utan riktigt bröd, då kan vi inte vara säkra på att det är ett riktigt sakrament. Att då gå fram emot sin egen övertygelse blir en lögnaktig och självskadlig handling. På samma sätt är det med ämbetsfrågan. Det hela handlar om vad engelsmännen kallar "sacramental assurance"; sakramental visshet. Ett införande av alkohol- och glutenfri nattvard exkluderar därmed oss för vilka denna visshet är viktig.

2010-10-23

FÖRFÖLJELSE

Bilden till vänster föreställer den anglo-katolske prästen Fr Arthur Tooth som 1877 greps och fängslades för att ha infört liturgiska bruk som idag räknas som fullständigt normala (= mässkläder, ljus på altaret, korstecken m.m.). Fr Tooth kallades för "the christian martyr". Idag kan vi betrakta detta som något absurt. Men i dagens civiliserade och demokratiska Europa ser vi nu tecken på att statlig förföljelse av religiösa övertygelser inte längre är ett minne blott.

Igår kom ett domstolsutslag från Finlands högsta domstol där man nu skapat ett prejudikat utifrån fallet där en präst "vägrat" tjänstgöra tillsammans med en "kvinnlig präst". Man slår nu fast att ett sådant agerande är olagligt och straffbart enligt världslig lag. Det blir intressant att se om prästen ifråga driver detta vidare till Europadomstolen, och vad man där har att säga om de nordiska staternas angrepp mot religionsfriheten. Prästen har tidigare dömts till böter i de lägre instanserna.

Den "HBT-vänliga prästen" Karin Långström Vinge - som på sin blogg beskriver sig som "tråkkyrklig" - undrar underförstått hur länge de svenska "kvinnliga prästerna" skall behöva vänta innan också den svenska staten griper in mot åsiktsavikare i Sverige. Personer som Långström Vinge har stora likheter med kolleger i Deutsche Christen under 30-talets Tykland - det viktiga är att hänga med i tidens svängningar och gärna gå brutalt åt dem som avviker och vågar stå för klassisk kristen tro.

Men vi behöver inte gå till Finland (och 1800-talets England) för att se liknande fall. I dagarna har tre präster i Linköpings stift utsatts för domkapitelanmälningar pga blotta ryktet om att de inte tagit emot "nattvarden" från kvinnliga kolleger. Nu vill biskopen i Linköping - den alltid lika tokige Martin Lind - tvinga prästerna att gå fram till nattvarden hos någon särskilt illasinnad kvinnlig präst (vilken präst har hjärta att använda sakramentet på ett sådant sätt?)!

"...ty han vet att hans tid är kort" (Uppenbarelseboken 12:12)

Jesus nåd, Maria bed.

2010-10-09

NYTT ANGLO-KATOLSKT MISSIONSSÄLLSKAP

Som komplement till ett anglo-katolskt personalordinariat i gemenskap med Petri stol - och med alla svårigheter det innebär - har nu (dock redan 24 september) ett antal biskopar inom Church of England lanserat ett inomkyrkligt missionssällskap för "försvarandet och bevarandet av anglikansk tradition"; The Mission Society of Saint Wilfrid and Saint Hilda. Sällskapet, forkortat SSWH, är öppet "för alla anglikanska lekmän, präster och ordensfolk kallade till Kyrkans fulla enhet". SSWH bildades på initiativ av biskoparna av Blackburn, Chichester, Gibraltar och Europa, Beverley, Burnley, Edmonton, Horsham, Plymouth, Pontefract, biskop Lindsey Urwin m.fl.

Tanken är att sällskapet skall erbjuda "en plats inom Church of England för katoliker att fira gudstjänst och tjänstgöra med integritet utan att acceptera innovationer som distanserar Church of England allt mer från Öst och Västs stora kyrkor". De två konstituerande mötena i slutet av september samlade över 600 präster och ordensfolk från hela England och man fördömde planerna på införandet av kvinnliga biskopar. Likaså avvisar man den "Code of Practise" (motsvarande Svenska kyrkans avskaffade "samvetsklausul") som General Synod föreslagit och kräver en mer "realistisk lösning" på frågan om hur katoliker i fortsättningen skall kunna leva och verka i den egna kyrkan. Man deklarerade också en ovilja att ge upp kampen om Church of England och ansluta sig till påvens personalordinariat, tills vidare.

Vidare säger man i sitt pressmeddelande att man är tacksam för påve Benedikts erbjudande, men att det för många fortfarande är svårt att fullt ut förstå påvens primat på det sätt som den Romersk-katolska kyrkan lär - något man därför menar omöjliggör ett uppriktigt accepterande av den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus. Man skriver också att sällskapet fortfarande är i startgroparna och att mer information kommer att komma under de närmsta månaderna.

Nyheten om sällskapets bildande har naturligtvis mottagits med blandade känslor. Här nedan från två anglo-katolska bloggar:

Fr Trevor Jones är försiktigt positiv: St Peter's London Docks

Fr Ed Tomlinson är negativ: St Barnabas' blog.

2010-09-30

EN FÖRVIRRAD ÄRKEBISKOP MED ETT FINGER I LUFTEN

Dagen refererar Uppsala Bob:s (ärkebiskop Anders) predikan i rikshelgedomen vid Kyrkomötets högtidliga öppnande i förrgår. Politiskt ockuperad som Svenska kyrkan är var det symboliskt att se att riksdagens talman och kulturministern var på plats, liksom naturligtvis riksdagens samtliga 8 (just det) partier - som i kyrkomötessammanhang går under kamouflaget "nomineringsgrupper".

Att vår ärkebiskop ger ett rätt förvirrat intryck, för att inte tala om tecken på verklighetsfrånvaro, har Kyrkliga Betraktelser tidigare noterat. Därför var det extra roligt att se Dagens rubrik i förrgår: "Svenska kyrkan är på väg att marginaliseras". Man tänker "Va, har karl'n äntligen fattat?". Men nej, att Svenska kyrkan marginaliseras är inget större problem; det gör ju "alla majoritetskyrkor [sic!] i Sverige". Av obegripliga skäl tycks Dagen både ändrat rubriken på artikeln och plockat bort citatet i efterhand. Märkligt. Här ett annat citat:
"Bilden är att kyrkan är alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet"
Å ena sidan är kyrkan för upptagen med att vara populär, å andra sidan håller hon för mycket fast vid traditioner. Här har vi ett typexempel på en ledare (hmmm...) som vill vara alla till lags. Wejryd har höjt pekfingret i luften och försökt ta reda på varthän vinden blåser. Har han känt vissa vindpustar som sagt "Kristus i centrum", "Våga vara kyrka" och andra som säger "Modernisera mera". Kyrkkaffet fastnar nästan i halsen när nästa klunga ärkebiskopliga ord når örat: "alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar" - ursäkta? Är detta ärkebiskopen i det samfund som förra året aktivt tog ställning mot traditionell kristen äktenskapslära? Vad menar han? Var är exemplen? Och vad betyder "radikal öppenhet"?

Sedan kommer det minst sagt sorgligt väntade uttalande tillika stöd för ett par motioner:
"Av olika skäl har det alkoholhaltiga nattvardsvinet behållits i, gissar jag, de flesta församlingar. Det finns dock inga läromässiga hinder mot att ändra. Det finns antagligen heller inga läromässiga hinder mot att dricka vin efter sammanträden, på personalutfärder eller vid samkväm i församlingen - men det behöver inte vara klokt för det."
Tillåt mig låna ett citat från F Dag Sandahl: "När vi gör efter Herrens instiftelse, blir det som Herren lovat". Det är tillräckliga läromässiga hinder för mig. Någon alkoholfri druvsaft fanns inte vid påsktid i Heliga Landet för 2000 år sedan.

Ärkebiskopen lyfter pekfingret i vinden igen och konstaterar:
"Den gamla, nästan dödförklarade nykterhetsrörelsen växer igen och kafékulturen stärks utan ett glas rödvin i sikte. Än en gång är vi ett halvt slag efter, kanske?"
Det är viktigt att hänga med i svängarna...

2010-09-14

MISSIONSPROVINSEN IGEN...

Ok, jag skrev förvisso att denna blogg gärna undviker polemik gentemot Missionsprovinsen, men med tanke på att "missionsprovinsarna" - istället för att konstatera "vi har lämnat Svk men har mycket gemensamt med dem som stannat och kämpar vidare" - hellre upprepar sina angrepp och beskyllningar mot högkyrkligheten och dess företrädare, så känner sig skribenten manad att skriva lite om dem igen. F Dag Sandahl sköter den uppgiften utmärkt på sin blogg. Här ett citat:

"Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson är klar. För honom är jag 'den kontroversielle komministern'. Kontroversiell - det brukar vara deras epitet på mig, de som redigerar media. Jag kan väl leva med det. Var inte Jesus kontroversiell? Paulus? Lucia? Luther? Biskop Gustafsson fattade nada om vad det där med behörighetsförklaring går ut på. Han har tydligen inte läst på i kyrkomötets protokoll. Han finner min bekännelse märklig, den där jag förklarar hur naken kejsaren är. Det räcker att spela med för att avslöja det. Och ska man vara exakt, och det ska man kanske ibland, var detta just det råd jag fick både av en doktor i etik och en biskop i Missionsprovinsen. 'Lägg problemet i Ansvarsnämndens knä. Förklara ingenting. Bara skriv under.'"
Alltså: biskop Roland sitter i sin lugna båt - sin perfekta renläriga gemenskap - och kritiserar F Dags agerande när denne ställde upp i Växjös biskopsval och därmed skrev under det papper som krävs för att kunna bli behörighetsförklarad i Svenska kyrkan. I den kenyanska kyrka biskop Roland tillhör (?) slipper man sådana obehagliga situationer - lucky bastards... Samtidigt som biskop Roland är kritisk har en annan biskop i Missionsprovinsen (kan det vara en viss biskop Göran?) faktiskt gett F Dag Sandahl rådet att skriva under!!
"Detta menar tydligen inte biskop Gustafsson. Han vill tala öppet och använder inga knep. Det har han lärt av aposteln Paulus. 2 Kor 4:1-2. Nu skriver kanske aposteln om något annat än om Ansvarsnämndens förvaltande av ett lögnsystem. Paulus talar för att evangeliet ska förklaras öppet. Men varför vara bibeltrogen på det sättet när man i stället för att läsa det som ståri sammanhanget där det står, kan riva lös citaten? För min del vill jag dock snarare lära mig av aposteln Paulus, som satts i fängelse i Filippi och förödmjukar maktens hantlangare. Det är bibliskt."
Det är nog dags för biskop Roland att söka upp den biskop som gav F Dag rådet att skriva under. Man har ju bevisligen en splittring i biskopskollegiet i synen på bibeltolking... Undrar om MP har en ansvarsnämnd för biskopar?

2010-09-05

KYRKODAGEN

Förra lördagen, 28 augusti, hölls en kyrkodag i Stockholm anordnad av arbetgemenskapen Kyrklig Förnyelse under rubriken "Det ockuperade folkkyrkobegreppet". Tyvärr har undertecknad - som dock närvarade på kyrkodagarna - inte ännu lyckats läsa något i media om sammankomsten, och det kommer att bli intressant att läsa vad Dagen skrivit under rubriken "Om en grånad minoritet" (förra året rubriksatte man med "Högkyrkliga i motvind").

Kyrkodagen inleddes med högmässa celebrerad av biskop Biörn Fjärstedt i Kungsholms kyrka (bilden) och följdes av tre intressanta föredrag av F Dag Sandahl, biskop Ragnar Persenius och universitetslektor Daniel Alvunger. Biskop Ragnars medverkande var mycket uppskattat, även om man kunde önska att han kunde ha varit lite rakare i sin kritik av den moderna förståelsen av folkkyrkobegreppet. Efter föredragen hölls styrelsemöte, och dagen avslutades med vesper och predikan av ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, som även utdelade välsignelsen.

Visst var det en övervägande grånad skara som samlades i Kungsholms församlingshem förra helgen. Vid första anblicken kunde det ge en känsla av visst vemod. Men lika snabbt upphörde vemodet när man noterade en skara optimistiska ungdomar med en stor nypa framtidstro. Någon sade "nu kör vi". Det var, faktiskt, också den känslan kyrkodagen gav: "nu kör vi"!

Styrelsen hade - vilket kanske är lite betecknande för den äldre generationen - missbedömt antalet potentiella deltagare. Fler kom än vad man hade förväntat sig! Att styrelsen inte räknat med ett så pass stort deltagande märktes också i den avskalade högmässan där man firade mässa vid ett flyttbart bord utan ministranter och akoluter - rökelsen skippade man också...

Har aKF dåligt självförtroende? Jag tror det. Förra året konstaterade jag: "lite mer Geist tack!", det säger jag i år igen, men med tillägget:

NU KÖR VI!

Kuriosa:

Youtubeanvändaren Karpov89 har laddat upp några videos från lördagmorgonens högmässa:




Sammanfattningar av föredragen finns här, här och här på bloggen Brygubben. Storasyster i vassen kommenterar också +Ragnars uttryck "öppenhetsneuros", som beskrivning för Svenska kyrkans ständiga jakt efter att vara populär och inne. Läsvärt!

2010-08-26

Pastor Jansson

"Rösta på pastor Jansson han har inga bestämda åsikter om någonting". Hasse Alfredsson som klockaren i pastor Janssons kyrka, från revyn Gröna Hund, 1962. En hel del poänger som (tyvärr) fortfarande är aktuella:



2010-08-13

KYRKLIGA BETRAKTELSER OCH MISSIONSPROVINSEN

Allt sedan Kyrkliga Betraktelser startade för ca tre år sedan har bloggskribenten haft som outtalad policy att i inlägg varken diskutera eller kritisera Missionsprovinsen. Nu har så skett i diskussioner bland kommentarerna till inläggen och ett undantag gjordes i förra inlägget "Alternativet: att måla in sig i ett hörn". Bloggskribenten har tidigare inte sett anledning att gå i strid med en gruppering som jag menar har valt sin väg, och därför lika gärna kan lämnas ifred. Jag har heller inte sett poängen i att kritisera en gruppering som Kyrkliga Betraktelser står nära i en rad viktiga frågor. Att jag vid tillfällen - och särskilt i gårdagens inlägg - kan anses ha gått till attack och använt språkbruk som kanske både är missvisande och opassande, är något jag nu så här i efterhand inser och därför ber om ursäkt för.

Vad anser jag då om Missionsprovinsen? Som framgått är jag kritisk, inte främst till Missionsprovinsens vägval att viga egna biskopar, utan mer till den profil organisationen har framodlat allt sedan dess start 2003. Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Inte desto mindre blir jag också djupt irriterad över de beskyllningar dess anhängare har gentemot oss - lekmän såväl som präster - som väljer att stanna kvar och verka i Svenska kyrkan; vilket gårdagens inlägg var ett svar på.

Jag erkänner återigen att det var fel och orättvist att kalla Missionsprovinsen för en "luthersk sekt", men jag står fast vid att det finns sekteristiska drag hos organisationen. Dessa märks inte bara bland personer jag träffat, men också i deras officiella och inofficiella organ. Det finns också ett problem med församlingengagemang där det är det oppositionella och negativa som är drivkraften: "vi är besvikna på Svenska kyrkan därför firar vi gudstjänst tillsammans" - för att överdriva lite...

En annan stor problematik som relaterar till detta sistnämnda är vad missionen går ut på. Fungerar man verkligen som en "missionsprovins"? Bland vilka missionerar man? Kommer folk till tro för att sedan ansluta sig till Missionsprovinsens koinonior, eller handlar det om - vilket jag starkt misstänker - ett värvande av redan "frälsta"; de som redan tror "rätt"?

Kyrkliga Betraktelser har tidigare proklamerat varför man bör stanna i Svenska kyrkan och kämpa den goda kampen. Det är för att Svenska kyrkan (= de episkopala strukturer som konstituerar Uppsala ärkestift - oavsett politisk ockupation) är vår kyrka, hon är den kyrka i vilken vi är satta, hon är en unik plattform att återkristna Sverige - en plattform jag svårligen kan se i ett kapell i Dalsland; eller i etniskt och språkligt splittrade romersk-katolska församlingar för den delen! Svenska kyrkan är - under ytan av politisk fernissa - den Katolska Kyrkan i Sverige: där går det fortfarande att verka, fira gudstjänst och vinna folk till tro. Där finns själarna som behöver vårdas av goda präster. Det går och det är det värt.

2010-08-12

ALTERNATIVET: ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN?

Det diskuteras både inom den katolska rörelsen och i de s.k. "bekännelsetrogna" leden om högkyrklighetens vägval inför framtiden, särskilt i ljuset av aKF:s val att söka kontakt med de till rörelsen vänligt inställda biskoparna +Ragnar Persenius, ++Gunnar Weman och +Biörn Fjärstedt, men också F Dag Sandahls uttalande om att vara "beredd att viga kvinnor till präster". Vad som gärna hävdas är att aKF respektive Sandahl säljer ut sig.

1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:
"Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet."
Visst kan man ha viss förståelse för JG:s frustration. I ljuset av detta blir aKF:s väg krokig. Men detta får mig ändå att fundera på en fråga som en sådan kritiker av den egna rörelsen bör ställa sig: vad är alternativen? Att måla in sig i ett hörn eller försöka vinna mark för att gå framåt - kanske rent av mot seger (om Gud vill)? Konsekvensen av JG:s nästan donatistiska ställningstagande mot att "gå på mässa för präster som" gjort vad han inte skulle göra (sagt sig vara beredda på samarbete), blir väl så småningom att han inte kan gå till någon mässa alls i Svenska kyrkan? Varför är han då kvar (om han fortfarande är det)?

Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:
Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)
Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

Låt oss inte måla in oss i ett hörn!

TOKIGE BISKOPEN PÅ GOTLAND...

Lennart Koskinen är ingen vanlig biskop. Han uttalar öppet stöd för ett politiskt parti, medverkar i en reklamfilm för det, vill kasta ut "talibaner och svartbröder" ur kyrkan, kritiserar kronprinsessbröllopets s.k. "brudöverlämning" men vill ändå tillåta det för dem som önskar m.m. Och nu deklarerar han sitt stöd för en utställning med erotiska bilder i St Nikolai kyrkoruin i Visby - tidigare stoppad av Medeltidsveckans ledning som förmodligen tyckte det var opassande. Men "sexualiteten är en gåva från Gud", säger biskopen. Förvisso, men finns det inga som helst gränser? I kyrkoruinen kan man köpa vykort och kalendrar med "medeltida erotika". På kalenderns framsida ser vi en bild på en naken kvinna i vad som ser ut att vara en dopfunt. Helt ok enligt +Koskinen!


2010-08-09

"THE HIGHEST CHURCH IN THE WORLD"

Så här firar man högmässa i den anglo-katolska församlingen St Clement's i Philadelphia, USA. Församlingen har kallats för "the highest church in the world". Kyrkoherden tillika celebranten i mässan, Revd Canon Gordon Reid, var tidigare kyrkoherde i den anglikanska församlingen i Stockholm. Detta är en systerkyrka, hos dem får vi ta emot kommunionen; där kan man fira mässa på det här sättet... det borde man kunna göra här också!




2010-08-06

EFTER HÖGMÄSSAN...

I en katolsk församling är det vanligt att prästen efter högmässan, antingen på latin eller folkspråk, inleder den första meningen i Angelus-bönen, under det att församlingen vänder sig till kyrkans Madonnastaty vid sidan av koret och svarar prästen växelvis. På latin skulle han säga Angelus Domini nuntiavit Mariae, på svenska Herrens ängel kom med bud till Maria och hos våra anglo-katolska vänner The angel of the Lord brought tidings unto Mary. På denna blogg har bloggskribenten tidigare propagerat för privat användande av Angelus-bönen, som är en påminnelse om Guds människoblivande och den saliga jungfrun Marias roll i det kristna livet - det inlägget hittar ni här.


Hos anglo-katolikerna är bruket av Angelus-bönen något alldeles självklart. Så har det dock inte alltid varit. Vördandet av Maria blev fullt accepterat inom den anglo-katolska väckelsen först under 1900-talets första årtionden, dvs. nästan 100 år efter det att Keble och Newman publicerade sina Tracts for the Times. Acceptansen kom först i och med F. Alfred Hope Pattens återuppbyggande av The Shrine of Our Lady of Walsingham på 1920- och 30-talen. Kyrklig förnyelse i katolsk anda är inget hafsverk - inte ens i England - vilket är värt att reflektera över såhär 80 år efter F Gunnars ankomst till Osby!

Så sakteliga är ju som bekant vördandet för Maria påväg tillbaka till våra svenskkyrkliga församlingar. Detta tack vare den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan. Många av våra präster har besökt Walsingham och tagit med sig Mariafromheten hem till sina församlingar. På sina håll förekommer faktiskt Angelus efter mässan, om inte i kyrkorummet så åtminstone i sakristian! Ett populärt sätt att "arbeta katolskt" är att göra det genom musik - svenskkyrkliga gillar musik (så har man t.ex. infört halleluja-acklamationer vid evangelieläsningen i en del församlingar). Därför vore det kanske inte helt fel att låta sig inspireras av den anglo-katolska sjungna Angelus-bönen, som vi kan lyssna till här. Det vore kanske nått?

PS. På söndag (15 augusti) firar Kyrkan Jungfru Marie upptagande i Himlen. Se detta inlägg!

2010-07-27

FÖRSTA SPADTAGEN I ÖSTANBÄCK

Bloggläsaren Erik tipsade om en videoupptagning från första spadtagen vid platsen för Enhetens Kyrka hos benediktinerna i Östanbäck, 21 juli. Den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Sverige, Diascoros Benjamin Atas, ber och välsignar:




2010-07-13

OSBY S:T PETRI + TANKAR KRING KYRKLIG FÖRNYELSE

Bloggskribenten hade nyligen vägarna förbi Osby och inspirerad som jag var av läsningen av F Dag Sandahls nyligen utgivna bok om aKF:s femtioåriga historia, Förnyarna, bestämde jag mig för ett besök i fader Gunnar Rosendals gamla församlingskyrka, Osby kyrka. På F Gunnars tid gick kyrkan - på Rosendals eget initiativ naturligtvis - under namnet "Osby S:t Petri", eller "S:t Petri kyrka i Osby". Idag tycks detta namn vara ett minne blott; som så mycket annat, skulle det visa sig...

Kyrkans exteriör tog jag ingen bild på, men den kan beskrivas som en ganska typisk "Tegnérlada", en vit kyrka med ett gigantiskt långhus, enorma fönster och ett stort torn ovanför porten. Rätt tråkig enligt mitt tycke. Interiören däremot, är en annan historia. När F Gunnar klev in för första gången i kyrkorummet 1933 konstaterade han enligt den lilla tryckta guiden Osby kyrka (skriven av förre kh Staffan Ljungman, erhålles för 20 kr vid kyrkans bokbord): "Den har åtminstone rymd!" och beskrev den som "kall och död, fattig i anseende till skrud och prydning". Det skulle det bli ändring på, som ni ser på bilden till vänster.

Närbild på det vackra högaltaret och den altartavla (Olle Hjortzberg) som efter många om och men kom på plats 1940 (beställd 1934). Tidigare hade här på kontinentalt protestantiskt manér en centralt placerad predikstol hängt till F Gunnars förtret. Som väl är fick F Gunnar sin vilja igenom till slut, även om den inte i mina ögon är ett mästerverk i kyrklig konst, men ok. Uppståndelsekrucifixet är ett ganska typiskt exempel på det folkliturgiska inflytandet på Rosendal och den tidens kyrkliga förnyelse, där romansk stil var en inspirationskälla (Kristus som kung/präst). Antependiet är magnifikt liksom den övriga textilen, troligen även dessa sydda av lokala konstnärer (syföreningsdamer under F Gunnars tid).

De flitiga syföreningsdamerna sydde också två stycken banéer som står på var sin sida uppe i koret, det ena föreställande Kristus konungen med texten "Osby S:t Petri söndagsskola". Den andra föreställande Madonnan med Jesusbarnet, ser vi till vänster. Bloggskribenten undrar om de använts sedan F Gunnars tid...
I koret finns också kyrkans predikstol från 1500-talet i mörkt trä, som placerades där efter att den centrala altarpredikstolen avlägsnades 1934. Predikstolen fungerar således som lite av en pulpet och är ganska låg - ett vackert träarbete som publiceras nedan, liksom kyrkans dopfunt från 1600-talet som lite malplacé också den står uppe i koret, åt höger - där också en sedilia finns för celebrant, diakon och ministrant (en av stolarna skyms av ett [kredens?-]bord på bilden nedan).


Bakom högaltaret finns det av F Gunnar inredda S:t Petri kapell. Detta är Osby kyrkas äldsta del och är det ursprungliga romanska koret och absiden, från 1200-talet. Före Rosendals tid hade här inrymts kyrkans sakristia. Kapellet invigdes av biskop Rodhe 29 juni, 1934. Kapellet brukas allt sedan Rosendals tid för daglig tidebön (morgonbön [laudes?] under vardagar även idag, enligt häftet från 2008). De dagliga mässorna som förr firades här är nu ett minne blott, nu "räcker det" med s.k. veckomässor (ibid).

I S:t Petri kapell finns intressanta detaljer. Till vänster i bilden ovan ser vi det av en lokal snickare - på Rosendals beställning - tillverkade sakramentsskåpet (tabernaklet), som torde vara det första sakramentsskåpet i bruk inom Svenska kyrkan efter åtminstone 1600-talet. Altaret i mitten är skänkt till kyrkan av paret Rosendal och är även det historiskt; här firades troligen för första gången på svenskkyrklig mark mässa versus populum (nåja...). Detaljer från kapellet publiceras nedan:


Till vänster i ett hörn finns en hylla varpå en liten Madonnastaty står med ett ljus som kan tändas för att vörda Gudsmoderns bild. Nedanför hyllan hänger ett vackert rökelsekar i mässing, tillverkat av den lokale bysmeden på sin tid, vilken även tillverkade lampetterna och piscinan. Av en slump upptäckte bloggskribenten att kroken, varpå rökelsekaret hänger, har böjts så att det inte längre går att hakas av för användning (se bild nedan). Detta tycks symptomatiskt.
Det har sagts mig av en präst i Småland att det mesta av F Gunnars verk raserades inom loppet av 15 år efter Rosendals pensionering, något som besannas av det jag redan skrivit men också av det reformerta bruket av "särkalkar" vid högmässan, det troligen ickeanvända rökelsekaret och processionsbaneren, de alltmer sällan firade mässorna m.m...


Att besöka Osby S:t Petri är intressant. Det är på ett vis som att gå tillbaka till F Gunnars tid, ett kyrkorum bevarat för eftervärden, som i sitt varande predikar Kyrklig förnyelse. Men det är också en vemodig upplevelse. Kyrkan och dess "inventarier" blir ett slags tomt eko, oanvända, kroppar utan själar, inte alls längre i Kyrklig förnyelses tjänst. Kanske är jag för hård i mitt omdöme, men jag blir gärna motbevisad om motsatsen.

Osby S:t Petri. Man skall inte säga att det var här "allting började", men väl kom F Gunnars kyrka (och prästgård) att bli ett centrum för den kyrkliga förnyelsen, varifrån re-katolicireringsarbetet i Svenska kyrkan spreds över Sveriges församlingar. För mig verkar det som om att det var 1940- och 50-talet som var Kyrklig förnyelses guldålder, den katolska rörelsen hade framtiden för sig och det gick snabbt. Lika snabbt gick det också utför; från kvinnoprästreformen 1958 och framåt har den katolska rörelsen (högkyrkligheten) fört en tynande tillvaro med stora motgångar som 1982 (samvetsklausulens avskaffande), 1993 (prästvigningsstoppet av "kvinnoprästmotståndare"), 1997 (den första kvinnliga "biskopen"), 2005 och 2009 (välsignelse, respektive "vigsel" av homosexuella). Vi har marginaliserats och diskriminerats. Men i allt detta mörker måste vi komma ihåg våra rötter: Kyrklig förnyelse växte inte fram i en paradisisk tid av medvind och vänliga ryggdunk. Det var inte bättre förr, Svenska kyrkan hade sina brister även då, brister som idag är borta men som har ersatts av andra (och kanske allvarligare) brister.

Fader Gunnar hade förvisso roligt, men lätt hade han det inte. Och lätt har vi det heller inte idag, men jag är övertygad om - och det är därför denna blogg öht finns - att det som hände i Osby från 1933 och framåt, kan hända igen. Från Osby S:t Petri spreds den katolska förnyelsen över landets kyrkor; något liknande kan hända igen - och förhoppningsvis med ett än bättre resultat.

2010-06-24

NY KYRKOHANDBOK

Som bekant är en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan på väg. Med tanke på det utgångsläge vår kyrka befinner sig i kan det väl redan så här kort konstateras att vad som komma skall inte kommer att bli särskilt imponerande ur en svenskkyrklig-katolsk synvinkel. Att vår kyrkoledning efter blott 24 år öht känner ett behov av ny handbok är ju i sig rätt märkligt och anmärkningsvärt. Men det är klart: "tiderna förändras ju" och teologin likaså - möjligen också Gud, påstår man ju. Vad vi har att vänta oss kan vi få en liten glimt av här och här.

Det mest oroande bör ju vara antydningen att göra synda- och trosbekännelse fakultativ, dvs möjliga att utesluta från mässans fasta ordning. I en kyrka utan främjande av bikt och tendenser till hyschande kring syndabegreppet vore ju detta minst sagt katastrofalt - och tack och lov är stiften än så länge skeptiska. Allt detta för att inte tala om den "teologiska grundprinciperna" att undvika "kyriokala och patriarkala termer", dvs benämna Gud som "Han", "Fader", "Herre", "allsmäktig" osv - en farlig väg bort från traditionell kristen tro och lära.

På dessa utkast har nu arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse reagerat. Mer om detta här. Kyrkliga Betraktelser lär återkomma!

Kristus nåd. Maria bed.

2010-06-15

FRÖET TILL "LUTHERANUM CAETIBUS" SÅTT I TYSKLAND?

Genom blogg- skribentens kontakter i Tyskland och ihärdiga påminnelser från en av Kyrkliga Betraktelsers flitigaste läsare (jag lyfter på birettan för Erik Å och bugar), har det kommit mig/oss tillkänna att en internationell teologisk konferens ägt rum i tyska Bamberg, 7-9 juni. Mötet avhandlade den gemensamma viljan till försoning och enhet mellan grupper sprungna ur de kyrkor som sedan 1500-talet varit skilda från Romersk-katolska kyrkan, och Petri efterträdare.

Medverkande vid mötet var företrädare för katolskt sinnade grupperingar inom den tyska Evangeliska kyrkan (EKD), Svenska kyrkan och några amerikanska samfund, närmare bestämt: Bund für christlische Einheit och Bund für Evangelisch-Katolische Einheit samt deras svenska motsvarighet Förbundet för Kristen Enhet (FKE), vidare St. Jakoubusbruderschaft, Hochkirchlicher Apostolat St. Ansgar, Hochkirchliche Vereinigung Augsburgischen Bekentnisses, Priorat St. Wigberti (=Kloster Werningshausen), Heliga korsets och profeten Elias kloster i Östanbäck, Arbeitsgemeinschaft Kirchliche Erneuerung (=tyska aKF) och Congregatio Canicorum Sancti Augustinii. Representant från Sverige var (bl.a?) F Caesarius Cavallin.

Konferensens uttryckliga mål och sedermera resultat var att bilda ett internationellt nätverk för grupper inom reformationens kyrkor, vilka gemensamt vill söka synlig kyrklig och sakramental enhet med Petri efterträdare, biskopen av Rom. Denna "Evangelisch-Katolische Gemeinschaft Augustana" (="Evangelisk-katolska Augustanagemenskapen") vill tillsammans med Vatikanen förhandla fram en lösning för de katolskt troende "lutheranerna", likt den anglo-katolikerna erbjudits i den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus, om vilken denna blogg flertalet gånger tidigare skrivit. Det nya nätverkets statuter lyder som följer (min övers.):

  1. De undertecknande kyrkorna och gemenskaperna grundar denna internationella gemenskap med målet att återförena de evangelisk-katolska kyrkorna och gemenskaperna med biskopen och kyrkan i Rom.
  2. Kyrkor och gemenskaper med liknande mål inbjudes att ansluta sig till gemenskapen.
  3. Medlemmarna förklarar [följande] som nödvändiga beståndsdelar i sin trosbekännelse: Bibeln inklusive de deuterokanoniska böckerna såsom varande Guds ord i den autentiska katolska trons förståelse, genom vilken alla dogmer och katolska traditioner bedöms (norma normans non normata); den apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelsen; alla ekumeniska konciliers beslut, vilka är erkända av den Romersk-katolska kyrkan, såtillvida de står i överensstämmelse med Evangeliet och den autentiska katolska traditionen; konciliet i Chalcedons definition av de gudomliga och mänskliga naturerna i personen Jesus Kristus; den oförändrade Augsburgska bekännelsen, Luthers lilla katekes och den anglikanska kyrkans 39 artiklar; de övriga utläggningarna i den lutherska Konkordieboken, såtillvida de står i överensstämmelse med Evangeliet och den autentiska katolska traditionen [!]; de gemensamma katolsk-lutherska utläggningarna och gemensamma konstaterandet över rättfärdiggörelselärans grundsanningar; Guds skapelse av Himmel och Jord, allt synligt och osynligt såsom Hans ords och andes verk; Guds fortskridande skaparverk i bevarandet och utvecklandet av allt skapat (creatio continua); förkastandet av allt ateistiskt evolutionstänkande; de sju sakramenten, såsom de mottagits genom den katolska traditionen; brödets och vinets förvandling till Herrens kropp och blod vid eukaristins firande och den gudomliga Kristi och mänskliga Jesu reella och fortsättande närvaro i eukaristin, såsom det också definieras i artikel X i den Augsburgska bekännelsen; mottagandet av Herrens kropp i de troendes gemenskap på samma sätt som apostlarna mottog honom ur Kristi egen hand; det värdiga förvarandet av de konsekrerade elementen för utdelande till hembundna [ty. "hausgebundene"] personer, sjuka och döende, liksom för kyrklig tillbedjan utanför eukaristifirandet; biskopsämbetet såsom en del av Kyrkans essens, och inte bara en detalj av dess bene esse; det tredelade vigda ämbetet [bestående] av diakoner, präster och biskopar, vilka är förbehållna döpta och konfirmerade män, som giltigt vigs av biskopar i den apostoliska efterföljelsen; äktenskapets sakrament som den sakramentala livslånga äktenskapliga föreningen mellan en man och en kvinna; ett förbud för alla vigda ämbetsmän [ty. "alle Geistlichen"] att bekräfta eller välsigna s.k. "äktenskap" mellan homosexuella, civila homosexuella partnerskap eller ett homosexuellt pars adoption av ett barn. Alla nya medlemmar måste bejaka dessa element i sina trosbekännelser.
  4. Kyrkor och gemenskaper kan antingen ansluta sig korporativt eller utse en representant som sitt språkrör, som därmed inträder som personlig medlem.
Sedan följer fem punkter av mer konstitutionell karaktär. Som gemensamt beslutsfattande organ för nätverket har man en medlemsförsamling (ty. "Mitgliederversammlung") och en ordförande. Utifrån denna vill man att en framtida - från katolsk sida erkänd - "kanonisk förening" (ty. "kanonischer Verein") skall uppstå. Ordföranden för Bund für Christliche Einheit och en av initiativtagarna till konferensen i Bamberg, Dr. Hansjürgen Knoche (bilden), skriver på sin blogg att det härmed finns en internationell gemenskap som "omedelbart och officiellt kan erkännas av de centrala romerska auktoriteterna (Enhetsrådet och Troskongregationen)".
Vidare skriver Knoche att de små kyrkosamfund av amerikanskt-lutherskt ursprung, som också deltog vid konferensen och går under beteckningen Anglo-Lutheran Catholic Church respektive Anglo-Lutherisch Katholische Kirche, i detta nu för samtal med Troskongregationen om deras inträde i full gemenskap med den Romersk-katolska kyrkan, under förutsättning att de får bevara (vissa) lutherska traditioner. Vilka traditioner det skulle röra sig om avslöjar inte Knoches text. Avslutningsvis skriver han:
"För de tyska och svenska gemenskaperna diskuterar man (ev. som övergångslösning) en ny modell: att förbli i sina moderkyrkor [ty. eg. "ihrer landeskirche"] under tillsyn av en romersk-katolsk biskop i liturgiskt och dogmatiskt hänseende".
Kyrkliga Betraktelser bevakar den fortsatta utvecklingen och lär återkomma i ämnet.