SAMMA GAMLA VISA

För ungefär två veckor sedan skedde något oväntat i England. Detta ingen trodde var möjligt. Det som hände var att det engelska kyrkomötet, General Synod (generalsynoden), röstade nej till den föreslagna lagstiftningen som skulle möjliggöra ett öppnande av biskopsämbetet för kvinnor.

Lagstiftningsförslaget föll i generalsynodens tredje kammare, House of Laity (dvs. bestående av lekfolk). Det ligger nämligen till som så att kyrkomötet har tre kammare: House of Bishops, House of Clergy och House of Laity. I beslut om tyngre frågor, som t.ex. i detta fall rörande ett omformande av kyrkans ämbetsstruktur, krävs två tredjedelars majoritet i samtliga tre kammare för att ett lagförslag skall kunna gå igenom. 

Hos biskoparna vann förslaget en förkrossande majoritet: 44 (94%) för, 3 emot, och 2 avstod/frånvarande. Hos präster och diakoner blev det också ett ja, med 148 (77%)  för och 45 (23%) emot. Men det var alltså hos lekmännen som förslaget föll, där lyckades man inte få 2/3 majoritet och resultatet blev 132 (64%)  för och  74 (36%) emot; således var det inte så att en majoritet, i svenska mått mätt,  röstade emot bland lekmännen. Men likväl nådde man alltså inte upp till tillräckligt stöd.

Reaktionerna väntade inte på sig. En parlamentsledamot uttalade sig om att Church of England nu blivit "en sekt", The Times korrespondent för religiösa frågor, Ruth Gledhill, sade sig skämmas över sin kyrka och menade att den nu aldrig kommer att tas på allvar i någon moralisk eller social fråga; Premiärminister David Cameron deklarerade att han var "mycket ledsen" över beslutet - för att nämna några exempel. Till detta kan noteras att ett antal kvinnliga präster hotade att lämna sina ämbeten, likt många anglo-katolska präster gjorde när samma kyrkomöte röstade för kvinnliga präster tjugo år tidigare, 1992.

Forward in Faith, den anglo-katolska rörelsens kyrkopolitiska organisation, och dess representanter i kyrkomötet, The Catholic Group in General Synod, publicerade pressmeddelanden utan någon som helst uns av triumfalism. Snarare visade man prov på ödmjukhet i form av omtanke och stöd till den förlorande majoriteten, och konstaterade att den andra sidans förlust ju berodde på att lagförslaget inte lyckats formulera en tillräckligt hållbar lösning på frågan om minoriteternas rättigheter.  

Till de mer obehagliga reaktionerna är de röster som höjts för att parlamentet bör gripa in och tvinga kyrkan till underkastelse under den sekulära feministiska ideologin. Någon tyckte exempelvis att parlamentet bör fatta beslutet åt kyrkan; vilket i teorin skulle vara möjligt eftersom Church of England fortfarande är en statskyrka. Andra, mer moderata röster, vill att kyrkomötet redan nästa år skall rösta på nytt och inte vänta till efter nästa kyrkomötesval, 2015. The Arcbishops Council (ungefär motsvarande Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan) vill att "processen skall omstartas" redan efter generalsynodens nästa möte i juli 2013.

Känns inte detta igen? Är det inte samma gamla maktfullkomliga metoder som används? 1957 röstade det svenska kyrkomötet nej till kvinnliga präster, riksdagen intervenerade och inkallade ett nytt kyrkomöte året efter som - surprise, surprise - "röstade rätt". Resten av historien med svikna löften och lögner kan vi. Och sannerligen; inte är det precis den Helige Ande som jobbar med hjälp av sådana metoder...

Varför lyckades man då inte övertyga tillräckligt många för att få förslaget att gå igenom? Svaren är ganska enkla, men främst handlar det om två orsaker: det första är naturligtvis att väldigt många inte över huvud taget vill ha kvinnliga biskopar av teologiska skäl och för det andra gav inte lagstiftningsförslaget tillräckligt övertygande garantier till dem som av teologiska skäl inte kan acceptera nyordningen. Mer om det kan du läsa här: Not Fit for Purpose.

Förövrigt kan vi notera att hälften av dem som röstade nej i House av Laity var - just det - kvinnor.

Jesus nåd. Maria bed.

SYNDABEKÄNNELSE OCH AVLÖSNING

Som bekant har det förts en diskussion inom både Svenska kyrkan i allmänhet och dess katolska rörelse i synnerhet om mässans så kallade "beredelse", en diskussion som bl.a. förts i SPT. Denna fråga blev aktuell för några år sedan då den kommité som arbetat med det i våras släppta handboksförslaget, flaggade för att syndabekännelsen och avlösningen i fortsättningen skulle bli fakultativ. Nu blev inte så fallet, då detta mötte patrull i kyrkans breda lager.

I svallvågorna av detta kom en bok ut på Artos förlag som diskuterade frågan ur olika perspektiv, Till syndernas förlåtelse. Redaktör var en av redaktörerna för Artos Missale, i boken medverkade också några högkyrkliga profiler. Kontentan av denna skrift var att syndabekännelse och avlösning inom ramen för högmässan är ett sentida tillskott och ställer upp frågetecken ur själavårdsperspektiv: Bekänner verkligen församlingen sina synder? Vad innebär allmän avlösning för biktens plats i Svenska kyrkan? Innebär beredelsen som den nu ser ut slentrian? Och värst av allt; tar man för lätt på synden?

Detta är naturligtvis viktiga frågor att fundera över. Och det skall noteras här att författarna i boken inte tillhör någon liberalteologisk inriktning som förnekar syndens existens. Utan snarare är det, menar de, tvärtom. Dagens ordning gör att man tar för lätt på synden, vilken förvisso bekänns, men inte sällan på ett slentrianmässigt sätt. Det stora problemet är inte syndabekännelsen som sådan, menar man, utan den kollektiva avlösningen som underminerar personligt ansvar och biktens redan svaga ställning. På vissa håll har man helt enkelt försökt lösa problemet genom att behålla syndabekännelsen men bytt ut avlösningsformeln till ett löftesord, t.ex:

"Må Gud allsmäktig förlåta oss alla synder och föra oss till det eviga livet"

 och/eller:

"Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet."

Ett annat sätt, vilket återfinns i Artos Missale (inspirerat av den alternativa inledningen till mässan i Missale Romanum, 1970), är att byta ut syndabekännelse och avlösning mot en kyrielitania, som växelläsning mellan präst och församling; direkt följt av löftesord och Gloria:

"Du som blev sänd att hela och frälsa dem som har ett förkrossat hjärta: Herre förbarma dig.

"Du som kom för att uppsöka och befria alla syndare: Kristus förbarma dig.

"Du som sitter på Faderns högra sida och för vår talan inför honom: Herre förbarma dig."

Utöver detta förordas i Artos Missale ett tredje alternativ i form av en doperinran - tänk en mer avskalad men dock utbyggd form av "Asperges me" i den förkonciliära romerska liturgin - eventuellt utformat så att församlingen var för sig går fram till dopfunten och doppar fingrarna i dopvattnet och gör korstecknet. Om detta prövats i någon församling ännu (utöver påsknattens mässa), vet undertecknad inte.

Såsom gudstjänstfirare i en församling där ordningen med kyrielitania och löftesord införts har jag fått chansen att fundera över detta. Till en början lät jag mig övertygas av argumenten om problematiken med den nuvarande - ibland slentrianmässiga - ordningen. Med tiden har jag mer och mer insett att jag saknar syndabekännelsen. Inte därför att jag är obotligt konservativ, men därför att det händer något med mig då jag inte själv får formulera orden "jag bekänner", "jag har syndat" och "förlåt mig". Dessa formuleringar blir plötsligt prästens, ganska allmänt formulerade, ord varpå jag endast säger "Herre förbarma dig". Det känns faktiskt inte som om det räcker, för min egen frids skull.

Nu är det ju förvisso så att man kan bikta sig. Vilket naturligtvis är det bästa sättet att erfara nådens verkan i en människas liv. Men det är samtidigt inte fel att möjligheten att få formulera sin ånger och bön om förlåtelse också skall finnas utanför ev. biktstol eller biktrum; särskilt inför mottagandet av Kristi kropp och blod i den heliga mässan. Avlösningen som sådan kan däremot stanna inom ramen för botens sakrament, där den främst hör hemma.