NÄR FALLER MYNTET NER?

"Luthersk" har aldrig varit ett begrepp som denna blogg haft något vilja att slänga med i dess självbeskrivning. Kyrkliga Betraktelser är en svenskkyrkligt katolsk blogg, verkande inom en kyrklig kontext som på pappret kallar sig "evangelisk-luthersk", fullständigt emot reformatorns egna intentioner. Samtidigt högaktar bloggskribenten fromma lutheraner, s.k. "gnesiolutheraner", eller "konfessionella lutheraner" som har en enkel evangelisk tolkning av den kristna tron där bekännelsen hålls högt. Det är fint och vi har det mesta gemensamt.

Samtidigt finns det en grupp "revisionistiska lutheraner" (alt."lutherska modernister") som är de vilka kapat de stora lutherska kyrkorna i världen, inklusive Svenska kyrkan. Egentligen är revisionistlutheranerna som fenomen universellt existerande i alla protestantiskt präglade kyrkor, men går naturligtvis i ickelutherska kyrkor under andra namn. Gemensamt för dem är att de är modernister eller helt enkelt "revisionister". Deras ständiga mål är kyrkans anpassning till moderniteten, det "moderna" samhället; det som i bibliskt språkbruk kallas för "världen". De är - mer eller mindre medvetet - allierade med sekularismen, avkristnandet. Inte sällan i Svenska kyrkan har dessa revisionistiska lutheraner - ironiskt nog - inte alls någon "luthersk" bakgrund, snarare rör det sig om import från frikyrkligheten bestående av personer som inte vill identifiera sig med sina hemsamfunds biblicism. Då bör vi inte heller bli förvånade när dessa personer i sin sakramentssyn nästan uteslutande är kalvinister; ränderna går inte riktigt ur bara för att man byter etikett!

Revisionistlutheranerna gillar att "revidera", vilket hör till deras natur; de är ju revisionister. Dvs. de gillar att omskapa (förvrida om man så vill) det mesta inom kyrkans värld: ämbete, sakrament, liturgi, arkitektur, titulatur, tron självt. Det går stundom också ut över historiska fakta. Plötsligt står den stackars gamle Martin Luther för den ena och andra teologiska uppfinningen som nog fått honom att snurra runt i sitt gravmonument i Wittenberg ett antal varv vid det här laget. Syftet är ständigt detsamma: Kyrkan måste anpassa sig efter tiden ("Hallå, det är ju 2010-tal!!", ni vet...). På frågan varför infinner sig inte sällan ett svar som kan liknas vid det trotsiga barnets "därför", men samtidigt har den fina tanken på att "locka folk" som sitt yttersta mål.

Här kommer vi till inläggets rubrik. Det funkar ju inte. Man har ju försökt med denna egendomliga "teologiska" hållning i decennier - ja längre än så. Men ändå: "folket" kom ju aldrig. Tvärtom. De springer ju formligen från kyrkan. Var är självkritiken? Var är utvärderingen? Var är det sunda förnuftet? Låt mig upprepa: Det funkar ju inte. "Folket" efterfrågar ju inte vad revisionisterna vill erbjuda, faktum är ju att de egentligen inte har något att erbjuda dem som "folket" inte redan har. 

Svenska kyrkan har tappat drygt 700 000 (sjuhundra tusen) medlemmar sedan år 2000. Vår "systerkyrka" i USA, den lika hopplöst liberala ELCA (Evangelical Lutheran Church of America) har på mindre än två (2) år tappat en halv miljon medlemmar, samma sak gäller den anglikanska Episkopalkyrkan som tappade 200 000 medlemmar mellan år 2006 och 2010. I Tyskland finns det lokala kyrkor inom EKD (Evangelische Kirche in Deutschland) där medlemstalen nu är så låga att pastorernas pensioner inte längre kommer att kunna garanteras. Detta hör ju delvis samman med en sekulariseringstrend i västvärlden som varit förhärskande under längre tid och som nu når sin topp, men särskilt i USA har medlemstappet inte sällan berott på protester mot kyrkornas revisionistiska inställning i moraliska frågor. Men det säger väl sig självt att kyrkor som inte längre ens försöker eller vill missionera (annat än med infantil ideologiproduktion) kommer att dö sotdöden i slutänden. Återigen: Det funkar ju inte! Således: när faller myntet ner?