2013-10-16

OFRÅNKOMLIGA KONSEKVENSER

Nu blev det som befarat. Den sekularistiska ockupationsmakten i Svenska kyrkan har utsett en efterträdare till Anders Wejryd. Från och med 14 juni 2014 kan vi konstatera att vi ur en katolsk och apostolisk synvinkel befinner oss i en definitivt ny situation: långvarig sedisvakans på ärkebiskopstolen i Uppsala. Vi kommer i och med Antje Jackeléns tillträde dels få en kvinnlig ärkebiskop, vilket strider mot katolsk och apostolisk ämbetsteologi - det vill säga att Kyrkans ämbete är reserverat för män enligt Kristi egen instiftelse - men också därför att personen ifråga inte ställer upp på grundläggande kristna trossatser - utan dessutom uttryckligen bekämpar dem (t.ex. "Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga har man faktiskt missat hela poängen", Hearingen i Gottsunda kyrka, 1 oktober 2013). Detta är extremt allvarligt och något vi aldrig tidigare upplevt i Svenska kyrkans historia. (Här skall noteras, och bör noteras, att även en manlig biskop med sådan inställning, svårligen skulle kunna hävda apostolisk legitimitet).

Detta första konstaterande måste, hur smärtsamt det än må vara, ändå sägas rakt ut: vi befinner oss från och med 14 juni 2014 i en helt ny situation. Sedisvakans är det första. Den andra sidan av myntet är än smärtsammare: Antje Jackelén kommer i egenskap av "främste bland jämlikar" leda vigningsgudstjänsten vid samtliga biskopsvigningar de kommande 6-8 åren, vilket troligen kommer att beröra alla stift utom Linköping, Skara och möjligen Luleå. Man kan hävda att vi "kommer undan" problemet genom att hänvisa till att en ärkebiskop aldrig ensam viger biskopar, men vi kommer inte ifrån att den sakramentala giltigheten i en sådan vigning kommer att anses ytterst tveksam ur en apostolisk och katolsk förståelse. Det kommer att röra sig om vad engelsmännen kallar "in doubt".
Detta får följaktligen konsekvenser för dem som prästvigs. Åtskilliga präster efter år 2014 kommer att vara tvungna att fråga sig: "Är jag verkligen präst?" - en fråga som säkerligen ett antal präster i Lunds, Stockholms och Härnösands stift redan brottats med i åratal. Men det kommer också bli aktuellt för de präster som redan är vigda i en "manlig" vigningssuccession, inte då "är jag präst" men däremot: "vem är min biskop?" och "på vems uppdrag utövar jag mitt ämbete?".

Den yttersta konsekvensen på sikt och således än smärtsammare är - så till vida inget oförutsett händer och/eller att Antje får en giltig efterträdare - frågan om vi i denna nya situation längre kan hävda att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka, det vill säga en Kyrka i ordets rätta bemärkelse. Då får vi inse att Svenska kyrkan hellre får betraktas som definitivt protestantisk och vad man på romersk-katolskt språkbruk skulle kallas "kyrkligt samfund". Vad det får för konsekvenser för de inomkyrkliga rörelser som ännu står fasta vid apostolisk tro är inget vi kan sia om ännu, och det är heller inget Kyrkliga Betraktelser vill gissa sig till. Det får nämligen de kommande åren utröna. Däremot är det nu tvunget att förstå allvaret i den uppkomna situationen. Vi kommer att behöva inse att det är dags för gemensam aktion i den samlade inomkyrkliga oppositionen. Då duger det inte att klaga på olikheter eller hänvisningar till så bra man har det i den egna församlingen. Detta handlar om Svenska kyrkans framtid som en kristen kyrka.   

Jesus nåd. Maria bed.

10 kommentarer:

+Göran sa...

Är det verkligen så totalt avgörande att vi nu får en kvinnlig 'ärkebiskop'?

Har vi inte en rad beslut i det förflutna, som har fört Svenska kyrkan ut ur katolsk tradition?

Om man kan stå ut med beslutet om kvinnliga präster (även goda traditioner kan ha lite avvikande i marginalen), så får man följande:

1982 – Samvetsklausulen avskaffas (det blir, formellt, inte tillåtet att leva i katolsk tradition vad gäller ämbetet)

1993 – Prästvigningstoppet

1991 – Biskop Bertil blir emeritus (provinsen har inte längre något stift med ortodox biskop)

1997 – Vigningen av första kvinnliga 'biskopen'

Men jag instämmer i kommentaren att det inte längre duger att hänvisa till att man har det bra i den egna församlingen. Nöjer man sig med det, har man ju, i praktiken, övergått till en kongregationalistisk kyrkoordning.

Kyrkliga Betraktelser sa...

Vad jag vill framhålla är att det först nu är definitivt. Vi kan inte längre ursäkta oss med att biskopvigningarna "i all fall i någon mån är giltiga". Nu finns två alternativ: fly eller fäktas.

Kyrkliga Betraktelser sa...

- och jag tror på att fäktas.

Anonym sa...

St George

Men, vi måste fråga oss: var vi nöjda med successionen innan Antje? Hade vi inte redan då önskat att bli inlemmade i Katolska Kyrkan, i full vigningsgemenskap? Om så, måste vi än mer fortsätta kämpa för ett återförenande med Rom, i vilket den apostoliska successionen kan bli fullständigt upprättad. I någon mån gör det valet av Antje mindre allvarligt, då vi redan innan detta stod i en högst vansklig situation i förhållandet till de andra Kyrkorna.


Lärjungen sa...

Jo, Anonym, men det går ju inte att bortse från att samfundet Svenska kyrkans intention till ekumenik/enhet genom den nyss uppkomna situationen förefaller så allvarligt skadad att det i stort sett inte går att betrakta den som vare sig luthersk eller allmänkyrklig.

George sa...

Hej Lärjunge: Jag förstår inte riktigt hur leden i ditt resonemang hänger ihop. Påverkar verkligen " Svenska kyrkans intention till ekumenik" hur såvida den kan betraktas som " luthersk och allmänkyrklig", som du säger, eller menar du något annat?

Broder J sa...

Om inte gränsen är nådd nu när en person som jämställer Jesus med Muhammed, som förnekar jungfrufödseln och som till och förnekar Jesus som enda vägen till Fadern - när kommer den då att vara nådd? Jag funderar allvarligt talat på om skadan i Svenska kyrkan är så pass allvarlig att det är omöjligt att reparera eller reformera. Istället tycks det mig som att humanismen är religionen i Svenska kyrkan snarare än den kristna allmänneliga tron.

Vad som är uppenbart är att ljusglimtarna i vår kyrka blir mindre och mindre. Jag har börjat fråga mig om avståndet till Rom verkligen är större än avståndet till Svenska kyrkan vad gäller tron.

Lärjungen sa...

Jag menar att den vilja till ekumenik som fr o m nu och framöver kommer att vara Svenska kyrkans officiella linje knappast intresserar sig för renläriga lutheraner eller katolskt orienterade samfund utan snarare är det väl samröre med postkristna s k lutheraner, anglikaner osv som eftersträvas.

Anonym sa...

Visst kan man ifrågasätta vigningarnas legitimitet men om vi lägger fokus på huvudkonsekrator så innebär det att vi sågar den succession vi påstår oss ha inom Svenska kyrkan. Detta eftersom vår succession bygger på att huvudkonsekrator vid minst ett tillfälle inte var inlemmad i den apostoliska successionen medan de assisterande biskoparna var det och att vi hävdar att vigningen ändå var giltig.

Lars

Observator sa...

Ruben Josefsson hade nog skrivit under på det mesta som Antje Jackelén torgför och hade inte heller haft några svårigheter med att ordinera henne till biskop i svk.

Så om Antje Jackelén inte är någon verklig biskop så var inte Ruben Josefsson det heller.

Eller har jag missat något?